åmande under venedigs broar i blåa tights och svart klänning med hål över midjan, sotsminkade ögon och tuperat hår – så minns jag videon. i känslan av att se videon fanns något förbjudet och fascinerat och jag satt flämtande och begärde allt som hon var. knappt tonåring. kanske var det venedig med sina broar och palats, ljuset i håret när hon kliver in i rummet med de övertäckta möblerna iklädd den brudklänningslika vita fluffklänningen, stram svinrygg, sotblick. inte var det mannen. mannen var aldrig spännande, det var hon som drog. jag visste ingenting om venedig då. kände inte till fukten eller hettan. men läste nån gång i samma veva carina rydbergs månaderna utan R, som, som jag minns det, handlade om två män och en kvinna i Venedig. ett destruktivt triangeldrama i ett mögligt palats i ett ödsligt vintrigt venedig. jag läste den flera gånger, uppslukad. det var något med sexualiteten, det svarta i den, och så staden som jag ville in i, veta mer om.
första gången jag var i venedig var många år senare. på konstgruppsex, bildligt talat, under biennalen, ett år när det var som att kliva in i en bakugn att stiga ur planet. jag gapskrattade och förbannade att jag inte hade tagit med en hatt. avfärdade varenda utställning under dagarna som kom där det inte fanns tillräckligt hårda vernissagekort eller gåvogrejer som man kunde använda som solfjäder. jakten på skugga och svalka upptog all energi mellan proseccon och esprossoshottarna. av konsten minns jag inte mycket.
och jag har inte läst om rydbergs bok. än.