sockrade spishällar
mellan träden
råttor och förbannade fåglar
i ögonvrån
och under varje eftermiddag
en död vråk
putsad
hal
allvetande ögat
utmed vägrenen
pudriga ögonlock
sänder sina
stänglar
tickorna viskar
våta mot halsen
välver trossar
som kastas överbord
och havet ligger stilla som
ett lik
varningarna kom tätare
det hade uppstått
ett plågsamt virrvarr
mellan dem
ett moln eller ett
stoft
att andas in
och parken
och stenarna
och spåren
fjädrar
ben
glaskulor
istället för
ögon
vi tuggade
och malde
vi vred oss
kring en röd axel
du vilade huvudet mot hennes brustna
korg
och höll händerna som en
skärm tills regnet föll
stammarna tätnar
barken fladdrar
hinnor att gömma och åla sig in i
mellan senor och
skinn
man försluter påsen
genom att inte sprattla
med sina vita ben
genom att inte andas
och orkanerna som rispor över huden
och vi sa att det lider mot
skymningarna
det lider
det skymmer det väser och hoppar och brakar och famlar
och mellan rodnaden och du
är vi
ett borstat ägg
ett helgjutet fodral
som ett verkningslöst
sanningsserum som drar in över gatorna
med dimman
ett pulver som människor
hungrigt slickar i sig
för att sommaren är slut