amen. jolie holland.

ett nytt. ett annat. ett av. ett att. distraherar. andas. förvandlad. förvandlar hela tiden. fraktar löv. båtar mot horisonterna i rader. raderna av krukväxter. en dimbank. ett tecken. på något annat. att det vridna förskjuts och blinkar i natten. att ett nytt.

still in love. nick cave. nocturama-plattan.

regnet brinner

doft av gräs
och honung
tunga klasar
av kastanj
våt längtan
och asfalt

like a virgin. madonna.

åmande under venedigs broar i blåa tights och svart klänning med hål över midjan, sotsminkade ögon och tuperat hår – så minns jag videon. i känslan av att se videon fanns något förbjudet och fascinerat och jag satt flämtande och begärde allt som hon var. knappt tonåring. kanske var det venedig med sina broar och palats, ljuset i håret när hon kliver in i rummet med de övertäckta möblerna iklädd den brudklänningslika vita fluffklänningen, stram svinrygg, sotblick. inte var det mannen. mannen var aldrig spännande, det var hon som drog. jag visste ingenting om venedig då. kände inte till fukten eller hettan. men läste nån gång i samma veva carina rydbergs månaderna utan R, som, som jag minns det, handlade om två män och en kvinna i Venedig. ett destruktivt triangeldrama i ett mögligt palats i ett ödsligt vintrigt venedig. jag läste den flera gånger, uppslukad. det var något med sexualiteten, det svarta i den, och så staden som jag ville in i, veta mer om.

första gången jag var i venedig var många år senare. på konstgruppsex, bildligt talat, under biennalen, ett år när det var som att kliva in i en bakugn att stiga ur planet. jag gapskrattade och förbannade att jag inte hade tagit med en hatt. avfärdade varenda utställning under dagarna som kom där det inte fanns tillräckligt hårda vernissagekort eller gåvogrejer som man kunde använda som solfjäder. jakten på skugga och svalka upptog all energi mellan proseccon och esprossoshottarna. av konsten minns jag inte mycket.

och jag har inte läst om rydbergs bok. än.

find the rythm of your love. antony & the johnsons.

eteriska änglar och lite berlinerkabaret mitt i.

jag har ingen särskild kärleksfilosofi. inte heller har jag (tror jag) rigida uppfattningar om relationer eller (o)moral. men på senaste tiden har det förekommit en massa diskussioner om relationer i min omgivning som gör att jag funderar på vad människor tror att människor måste eller ska och varför det är så.

vare sig det är uppsluppet eller ångetsfullt fritt eller tryggt eller ledset bundet verkar status quo ofta göra människor ledsna. och grejen är väl kanske att det ledsna inte nödvändigtvbis är dåligt, men vi är jävligt rädda för att ledset ska betyda att vi måste ge upp det vi har. och tanken på att ge upp det vi har implicerar att vi måste hitta något annat, för självfallet måste allting ersättas. vi vill ju inte stå på minus. och är det inte en person vi ersätter relationen med måste det vara något annat: jobb eller annan sysselsättning. onani?

det finns regler och vi har att förhålla oss till dem. vi måste inte följa dem. och att välja det ena leder inte nödvändigtvis till det där specifika andra, som vi just nu ser som enda mäjliga utväg. välj bort a och du kommer att hamna på b: men du vet inte nu hur det ser ut eller vad det är.

jag förespråkar inte uppbrott. jag förespråkar att känna efter hur det känns det här livet.

labyrinth. the cure.

äta upp äta in äta av äta vid äta på äta efter äta innan äta under äta bredvid äta emedan äta med äta på grund av äta eftersom äta trots att äta för att äta om äta sedan äta ifall äta runtom äta lite äta mycket äta ofta äta sällan äta nu äta sedan äta aldrig äta klart äta som en häst äta som en mygga äta fint äta fult äta för att överleva äta för att inte dö.

varför skuldbelägger vi människor för det de gör? för att de inte klarar av det vanliga som alla andra klarar av? vi kan inte tillåta att människor misslyckas med det som man ska klara av. vi tillåter inte det. det är ren och skär (blå? grön? röd? svart?) egoism.

each coming night. iron & wine.

will you say
when i'm gone
my lover came to me
and we'd lay
in rooms unfamiliar
until now

*


vågor av
ljus
i ögonvrån
droppande
vacklande

frasande siden och
klänningar som
smetar rinner över
marken som en
tät väv av ek
ett roterande bälte
en fladdrande havsanemon

lapa len

enta dari. souad massi.

lodar gungar mellan
munnen som ett såll

snäckskal mot tungan
under havet
en himmel av sand

veckla ut
perforera

en ristning
avtryck
en kyss

borderline. madonna.

plaskar mot asfalten. droppar. brusar. staden mellantyst men måsarna högljudda som vanligt. klickar till, skrapar, frustar. ffffffffffffffsssssschhhhhh!

man kan kalla det visshet.
rustad.

anybody wanna take me home. ryan adams.

frrrrrr! vkkkkkk! zzzzshhhp!

det skorrar i munhålan det liksom sprakar. som poppande godis. klickar inuti. och klänningen med fåglarna och bara fötter och ett hjärta i brand! furiösa längtor breder ut sig över markerna, invaderar bäddmadrassen från ikea och knastrar i asfalten när man går.

jubel.